En tid tillbaka har jag gått och fnulat på en lite längre cykeltur, men en del saker har varit knepigt att få till, som tex. hur jag ska få med packningen, i en ryggsäck eller på en vagn, i så fall en eller tvåhjulig, vilket typ av tält.. men, sedan föll bitarna på plats då min Holländske kompis Gerrit, tidigare kollega från jobbet, tillika långcyklare visade sig ha en passande vagn som jag fick låna, och senare dök det upp en bekant som hade en hängmatta att sova i.

Nu så, var det bara att kolla av väderprognosen som visade uppehåll och soligt en vecka framöver – bara att hoppa upp på hojen och dra iväg!

Men varför?? Varför ska jag absolut ut på den här turen?? – jo, läs vidare, svaret kommer!

Mitt natthärbärge som består av en hängmatta, fast med mindre häng än en traditionell hängmatta, en ”Tentsile Flight” som spänns fast ordentligt mellan tre träd, så man ligger plant och skönt, sedan har den ett integrerat insektsnät som håller mygg och annat oknytt borta, riktigt smart!! Det är bara SÅÅ härligt att ligga och se upp mot talltopparna inkrupen i sovsäcken.

Dag två, efter ca 2 mil svängde jag in på en rastplats för att fylla på vattenförrådet, och vilka står där om inte mina kompisar Bolle och Bosse, båda var så häpna att det inte gick att få ett vettigt foto på dom.

Vi var faktiskt helt ovetande om varandras påhitt, en tredagars tur upp mot Sylarna var deras plan.

Nåja, nåt måste ju byarna heta i Älvdalstrakten..

Särna, en gång en blomstrande ort med stora ambitioner och en pampig biograf - men undvik matstället mittemot, här serveras oootroligt smaklös mat, - hur man här skrämmer bort matgäster och turister är en konst som behärskas med bravur.

Att sova skönt och länge har sina konsekvenser - spindelväv i cykelpjukken.

Vid Fjätervålen har man full koll på hur långt det är hem.

Äntligen! Republiken Jämtland! Nu börjar det kännas att jag kommit en bit på väg.

När jag kom fram till ån från Sörvattensjön började jag krokna i värmen och svängde in på en rastplats för att doppa hjälmen i vattnet och kyla av mig lite – knappt hann jag luta cykeln mot ett träd innan det kom en kille springande från en tyskregistrerad husvagn och räckte över en iskall öl!! Fatta bara vilken lycka!!! Och som om inte det räckte – när jag gick fram till vagnen för att tacka, räckte mor i vagnen över en isglass..  

Vid Frösjön strax före Tännäs blev det läge att ta en simtur efter middagen, Adventure foods' Pasta carbonara satt riktigt fint, frystorkat, gott och enkelt att göra i ordning.

Sjön måste ha varit proppfull med fisk, jag somnade till ploppande av fisken som slog.  

Ännu ett landmärke; Sveriges sista mjölkpall, pustar ut efter en onödig åttakilometers hämtning av ryggsäcken som var dåligt/inte fastspänd på släpet.. en rejäl minnesbeta i värmen.

I Tännäs har dom en trevlig och spatiös bensinmack, ingen grillkorv och mellanmjölk där inte, men fantastisk utsikt.

Äntligen -  uppe på en av hållpunkterna på färden – vilken härlig känsla att stå där med milsvid utsikt åt alla håll och en varm vind i ryggen..  och inte en enda mygga som orkat flyga hit!

Nattläger vid Skärkån, idylliskt läge men tålamodet sattes på prov när jag skulle plocka ur kontaktlinserna i en svärm av mygg och knott tjockare än ärtsoppa.

Ett kaffestopp på Storsjö fiskecamp, gemytligt ställe med genuin Pistvaktskänsla.

Fördelen med att färdas långsamt är att man hinner se sig om i skogsgluggarna efter vägen.

- Kan det vara Lunndörrsfjällen där snön ligger kvar?

Jahaja, är det på det viset måste resten av Sverige ha det olidligt, för här är det uppåt 30-strecket

...sätter mig i åarna efter vägen med kläderna på för att kyla ner…

Slutet på Fäbodvägen vid Persåsen, nu skymtar Storsjön, det är nära nu!

Dag 7, - framme vid målet på Frösön hos bästa kusin Gudrun (92 bast!) som drog igång en rejäl och delikat Biff Stroganof, till middag – hur gott som allra helst.

Men orsaken till att cykla då??

Jo, - När jag besökte Gudrun för några år sedan och vi satt och diskuterade vägvalet söderöver sa hon, lite i förbigående ”ja det var den vägen vi tog när vi cyklade till Fagersta” 

”VA?? Cyklade ni??

”ja vi var fyra stycken, det gjorde vi två gånger, första gången 1944, sen cyklade vi till Bromma en gång också”

Det är när man hör sånt som man får insikten att människorna förr var som lite rejälare – ville man komma någonstans så var det bara att ge sig iväg ”Just do it/gört’ bara” – och inte hade dom 27-växlade cyklar med kolfiberram, stoppade cykelbyxor, asfalterade vägar eller väder-appar inte..

Jag hade planerat att åka samma väg, men för mig blev det nog en avsevärt bekvämare resa än vad Gudrun och c:o hade, men det var intressant att tänka sig in i hur dom måste ha kämpat, med tunga o-växlade järncyklar..

Stort Tack Gudrun för inspirationen till resan!